Min historia med ätstörningar - den mörka sidan av mig

Den senaste veckan har varit en av de deppigaste på lång tid. Om ni orkar läsa igenom hela denna text är ni guld värda.

... Så, nu tänkte jag berätta hela min historia. Hur hela helvetet började. Och snälla, tro inte att jag skriver detta för attention, för jag skriver detta bara för att det är en hemlighet som jag hållit inne, och som är en stor del av mig, och jag vill INTE göra upp en bild av mig själv i bloggen som är falsk.

Allt började i januari 2012. Efter julen hade jag lovat att bli hälsosammare, för före det åt jag allt för mycket onyttigheter. Skräpmat varje vecka, godis varje dag och så små-åt jag hela tiden, pluss att jag sällan tränade. Jag har alltid älskat mat, och alltit haft god aptit och älskat godsaker och onyttigheter i min tidiga barndom. Så jag började äta regelbundet, frukost, lunch, middag och kvällsmål så nyttigt jag kunde. Började gå på gym två gånger i veckan och började jogga varenda vecka. Jag har aldrig tyckt om att träna, så snart blev det ett "tvång" som jag tvingade mig själv att göra, hur trött jag än var, hur sjuk jag än skulle varit osv. Senare började jag också tänka att jag ville bli "lika smal som mina kompisar", jag jämförde mig med alla, och även fast jag var normalviktig skämdes jag för min vikt och skulle aldrig ha sakt den rakt ut, men det var inte så allvarligt då ennu. Efter en stund hade jag gått ner 2 kilo, men det såg jag inte på kroppen, bara på vågen, och jag tyckte fortfarande jag var fet. Så jag satte upp ett mål, jag skulle få ner 10 kilo tills skolavslutningen på min födelsedag, den 4 juni 2012. Jag har alltid haft stora krav på mig själv, måste få topp-betyg, ha snyggaste kläder, vara bäst på att spela gitarr osv... Snart började jag ha ännu större krav på mig själv, jag skulle bli perfekt. Smal, vacker och perfekt. "Då kommer allihop att tycka om mig" tänkte jag. Jag började titta på "thinspiration" på nätet och skrev ner varför jag skulle bli smal och det motiverade mig att äta mindre och mindre. Jag började räkna kalorier, äta fett-snålt och då kände jag mig "i kontroll". Jag älskade att vara "stark nog att säga nej åt onyttigheter". Första minnet av att jag skulle fått ångest över mat var någon dag i februari, då jag var så hungrig att jag snabbt, impulsivt och uta att tänka skar en bit glass åt mig när ingen var hemma. Då började tankarna skrika, för första gången. "Du kommer bli så fet nu Moa, du kommer gå upp 100 kg", "du får inte äta glass, du är för fet!", "du kommer aldrig att bli smal, du är ett jävla fetto som sitter och äter GLASS, varför i helvete?", "tänk på hur mycket kalorier och FETT det finns i glass Moa, du är så misslyckad", och så satt jag där och grät. Mamma och pappa kom hem, de fattade ingenting, de försökte trösta mig och berätta för mig att en liten bit glass inte kommer göra mig fet. Jag trodde att jag skulle bli jätte fet, av bara kanske 150 kalorier mer än vanligt, så då åt jag inget mer och vågade inte dricka något heller för resten av dagen. När jag kollade vågen nästa dag hade jag inte gått upp alls, jag hade gått ner. Jag blev jätteglad, så glad att jag ville hoppa och skutta omkring. Så jag fortsatte. Men jag skar ner på kaloriintaget, och motionerade mer. Från att före alltihopa ätit kanske 2500 kalorier per dag, gick jag först till 1500 kalorier per dag och efter någon vecka till att bara äta runt 600. Hade jag ätit en kalori över det tvingade jag mig själv att bränna bort det. Nu började de ätstörda tankarna komma på riktigt, det var mars, våren var påväg och alla var glada, när jag bara blev mer och mer deppig, började titta på ännu smalare thinspo på nätet och började äta mindre. Men min kropp hade troligen gått in i "starvation-mode", för även fast jag aldrig åt över 1000 kalorier gick jag inte ner. Kanske var det muskelmassa också som gjorde att jag inte gick ner? Iallafall så började jag nu tycka att anorexi var vackert. När jag satt och surfade på nätet på inspirerande bilder för att kämpa till smalheten så mötte jag såklart på pro-ana-bloggar och tumblr's. Pro-ana betyder för er som inte är så insatta att man tycker att anorexia nervosa är en livsstil som är bra och något att vara stolt över, inte en farlig psyskisk sjukdom. Man tillbringar sitt liv åt "Ana" (som är som en gud över alla anorektiker och alla bulimiker talar om "Mia"). Jag mötte på en väldigt fin, smal och smart tjej, Felicia, på hennes blogg mydearestdarling.blogg.se. Hon blev som en förebild för mig och tillförst tyckte jag pro-ana var konstigt och lite läskigt, och att kroppar som såg ut som skelett bara var oattraktiva och fula, men snart började jag tycka att det var vackert. När jag följde Felicia's blogg blev jag mer triggered att bli tunn som luft. Jag började sukta efter att äta så lite som möjligt, och hade jag ätit för mycket, försökte jag flera gånger spy upp det. Jag försökte träna upp mina kräkreflexer så jag skulle kunna "äta mer och sedan spy upp det, det är ju genious!", men jag har nästan inga kräkreflexer. Så det gick inte, och för det så kände jag mig "misslyckad och svag". Istället så kollade jag upp olika dieter på nätet för "pro-anas" som man skulle gå ner mycket på en kort tid på, men de var mycket ohälsosamma och såkallade "svältdieter". Men jag tyckte inte att det gjorde något, och Ana som satt inuti mitt huvud vid dethär taget tyckte bara det var bra att jag började svälta mig själv påriktigt. Så jag började på en extremt svår och farlig diet, det stod varningar att många hade dött av dieten, men jag ville endå prova den, och vid dethär laget tyckte jag inte det skulle vara så stor skillnad om jag skulle dö. Livet började sakta kännas mindre och mindre värt. Jag började isolera mig mer och mer från mina kompisar och jag såg ingen lycka i fritidsaktiviteter som jag förr tyckt om. Detta hände nångång i slutet på april, och då var jag så in i mitt beteende att jag lovade: Om du inte har gått ner 10 kg vid skolavslutningen, då tar du livet av dig Moa. Det var inget jag skämtade om, jag sa det heller inte åt någon annan, jag bara höll det för mig själv, för jag ville ju inte att någon skulle röra sig i mina planer. Hela "gå ner i vikt" grejen ville jag behålla för mig själv, jag tyckte inte om att prata om det och det var som min egen lilla hemlighet. Min och Ana's. Jag började se Ana som en person och som en vän som satt i mitt huvud och kommenderade mig. När ingen annan fanns där för mig, så fanns det alltid Ana's trygga famn att ligga i. Hon tröstade mig, förstod mig, men hon förstörde också mitt liv på samma gång. Pain, guilt and anger. Så brukar anorektiker och andra ätsörda beskriva vägen till smalheten. Det kändes som att jag var obsessed med Ana. Att hon var en del av mig, för vem skulle jag vara utan mina ätsörda tankar? För folk omkring mig kanske jag skulle vara "den gamla, glada, lyckliga Moa", men för mig själv skulle jag inte kunna tänka mig ett liv utan Ana. Jag började känna en slags eufori över att svälta mig själv, och det kändes lite som att vara hög (det har jag också fått höra av en doktor som är specialist i ätstörningar, så det var faktiskt som en "drog" för mig att fasta och svälta mig själv). När andra personer åkte till stranden, var med kompisar, shoppade eller hade kul satt jag inne och räknade kalorier, lyssnade på thinspirerande musik och motiverade mig själv. Mina föräldrar förstod ingenting, jag brukade aldrig berätta för dem hur jag mådde eller om mina störda tankar. De trodde att jag satt inne på mitt rum ensam för att jag var lat och inte orkade göra något. Sanningen var så annorlunda. Jag hade så många tankar för mig själv att jag snart inte orkade längre. Varenda dag var bara en smärta och jag såg inte något annat som en lycka i livet längre än att bli tunn som luft. Men efter två veckor på denna diet hade jag gått ner 4 kilo, det var otroligt hur bra den funkade, men jag var ständigt hungrig och jag orkade inte konsentrera mig i skolan, jag svimmade flera gånger och kände mig dåsig, trött, svag och definitivt kall. Men jag älskade det. Jag älskade känslan av att leva på te och noll kalorier-drycker hela dagarna. Jag kände att jag hade kontroll, och det var det enda som jag behövde. Det blev mycket skrik och gräl med mina föräldrar, de var verkligen oroade, de trodde jag skulle dö. Men efter dessa två veckor på denna dieten så gick nånting fel. En dag i maj var jag så jävla hungrig och svag att jag en dag hetsåt. Det började med några kex, sedan tio till, sedan åt jag upp allt gott som jag kunde hitta i skåpen. Jag tappade kontrollen. Eftersom min metabolism var så låg att vad jag än åt så skulle jag gå upp av det och kroppen skulle spara alla kalorier den fick, så gick jag upp alla kilon jag gått ned, på någon vecka. Jag kände mig mer hopplös än jag någonsin varit. Ana skrek på mig, hon hatade mig och jag ficka aldrig vara i ro. Då började jag också hata mig själv. Den första dagen jag hetsätit så hade jag en så jävla ångest att jag på natten tog ett av pappas rakblad, och skar mig. Det var inte djupt, men eftersom jag alltid varit känslig för blod, så svimmade jag och mitt huvud föll rakt i kattlådan, så att det kom ett högt ljud. Mamma rusade oroat ner till mig och började gråta, hon trodde ju jag skulle dö. Jag vaknade och var dåsig och mådde skit. Det kändes som om jag skulle svimma igen, så även hur många frågor mamma än frågade och hur mycket hon ville att jag skulle sova med henne så sa jag bara "nej jag måste sova.. jag måste.. sova" och gick så snabbt mina ben bar mig till min säng och mitt hjärtade bultade mer än det någonsin gjort, jag svindlade, men tillsist somnade jag. Mamma såg aldrig dock att jag hade skärt mig dendär kvällen. Och snart så började jag använda rakbladen som ett sätt att klara av varenda dag. Det var som en lättnad och på samma gång en straffning mot hur mycket jag åt. Varenda gång jag åt kom Ana med sina skrik och fyllde mitt huvud och min kropp med hemsk ångest. Jag hade då verkligen tappat livslusten. Jag blev addicted till självskadebeteende och skar mig varenda kväll, och varenda morgon kändes det som en plåga att stiga upp. Jag ville bara försvinna.

Så småningom kom skolavslutningen, jag klädde mig så fint jag kunde, men var hela tiden rädd för att alla skulle tycka jag var fet och se hur mycket jag gått upp. Jag döljde mina ärr bakom långa ärmar. Jag låtsades som om allting vad bra, fake-smileade när jag egentligen gick och tänkte på "Ja, idag är det den dagen. Nu är det bestämt, jag ska ta livet av mig." Men ingen visste om mina tankar, alla mina vänner gick på mina fake-smiles och ingen brydde sig i hur jag mådde. De trodde bara jag var "som vanligt". Om de vetat, om de bara vetat.... Så då sommarlovet började jag planera min dödsdag och hur jag skulle göra det. Efter en lång stund av planering och väntan på att jag skulle bli ensam i huset så kom dagen. Den 24:e juli 2012. En varm, solig och vacker dag åkte min familj till ett badparadis i Kalajoki, och jag visste, att idag var den dagen som det skulle hända. Idag skulle all the pain inside of me försvinna, och min själ skulle frigöras från min djupt hatade kropp. Min familj åkte iväg på morgonen, och jag åkte till apoteket och köpte det starkaste som jag kunde hitta utan recept, vilket bara var huvudvärksmedicinen Apirin. Jag köpte två paket av det, och så tänkte jag vattenförgifta mig själv med enorma mängder vatten. Planen hade flera steg, så jag inte skulle misslyckas. Jag ville ju faktiskt bara dö, dö, dö. Jag kunde inte leva med min kropp. Eller rättare sakt, Ana kunde inte leva med min hemska kropp. Jag kände mig som världens mest misslyckade människa och jag grät varje dag när jag gick förbi en spegel. Jag tyckte att jag var det fulaste och fetaste på jorden. Jag kunde bokstavligen inte leva längre. Så jag åkte hem, förberedde mig, tog fram lite sömntabletter jag stjält av mormor och började dricka vatten. Så snabbt och så mycket jag kunde. Jag skulle dricka mer än 7 liter vatten. Men efter lite mer än två liter började jag må fruktansvärt dåligt fysiskt (i kroppen) och spydde upp det. Jag kände mig så misslyckad att jag inte änns kunde dricka VATTEN. Men jag tog mig till step two, pillren. Så jag började ta aspirin, men jag har alltid varit dålig på att svälja piller, så jag klarade inte att få i mig dem. Även fast det enda jag ville var att dö. Jag kände mig så misslyckad att jag inte orkade försöka mera. Ana skrek på mig, nu också. "Du kan inte göra något rätt, du kan inte enns ta livet av dig!" och jag var så arg på mig själv just då. Men jag hade ju ennu ett alternativ kvar, rakbladen. Jag skulle snitta upp höger arm, så djupt jag kunde. Jag tog mina rakblad på samma gång som jag grät drastiskt och talade ut i den tomma luften om hur mycket jag ville dö. Jag satt på badrumsgolvet, men jag hade alltför skakig hand för att skära alls djupt. Det var som om någon tagit i min hand och hållit i den så att jag inte lyckades skära djupt. Istället satt jag då bara där på badrumsgolvet och grät. Jag kände mig värre än jag någonsin gjort. Jag skrek ut i luften, "JAG VILL DÖÖ, JAG VILL JU BARA DÖÖÖ" men jag visste att ingen kunde höra mig. Så jag tog sömntabletterna som var mycket mindre än de andra pillren, men de var endå inte en toxisk dos, så det enda jag kände var dåsighet och enorm trötthet. Så jag somnade.

Dagen efter det var mamma förkrossad, jag har aldrig sett henne mer ledsen än hon var då, och hon tog mig till en psykolog, som jag fick berätta allt åt. Det var den dagen som jag aldrig kommer glömma. Tiden stannade, jag kände mig mera deprimerad än jag någonsin i mitt liv gjort, men jag förstod att jag behövde hjälp. Psykologen skickade vidare mig till en läkare på en ätstörningsenhet i staden, eftersom allt hade börjat från en ätstörning. Hon tyckte bestämt att jag skulle läggas in på en Psykisk Ungdoms-avdelning i Vasa, som vi mot min vilja for och bekantade oss med och jag blev inlagd där några dagar före skolan skulle ha börjat. Jag vet inte vad folk trodde, jag vet inte var folk trodde jag var, men när jag hade berättat åt en nära vän att jag försökt ta livet av mig så brydde hon sig inte. Hon blev bara tyst. Så jag tog det som att hon inte brydde sig.

Nu, efter 13 veckor på Psyk och olika terapi-former så mår jag bättre. Jag har enorma humörsvängningar, vilket gör att jag kan vara glad i skolan men väldigt deppig där hemma. Men ätstörningen har börjat komma tillbaka, jag har perioder av att jag fastar och inte äter mer än 5 kalorier per dag (en vanlig vuxen ska ha cirka 2000 kalorier per dag, så det är ju jättelite!) för att jag ska gå ner. Jag tycker fortfarande jag är obese och att anorektiker är vackra och starka. Pro-ana är den livsstil jag vill leva efter, men jag är så svag för mat, så man kan säga att mina ätstörda tankar kommer i perioder. Men jag har inte skärt mig på många månader! Men ärren kommer knappast att försvinna...

Ja, här är en heel del text, hoppas ni orkade läsa allt! Nu vet ni sanningen om mig...