 |
| Glada vi till Campus gå / rubriken har inget med bilden att göra. |
Svavar Knutur - Emotional Anorexic, den här låten betyder, den påminner så mycket om förra året.
For som nämnt till gymmet ikväll efter att nästan blivit påkörd av en buss (HAHA tack Julia min hjälte, omg min Edward hahaha, några sekunder före bussen skulle slått i mig ropade hon "MOA DU KOMMER ATT DÖÖÖÖÖ" haha rofl), gymmet behövdes verkligen efter att jag hetsat i mig ca. en tredjedels kaka (full med socker, smör, sirap och andra fettande saker)...
Den "
gamla Moa" skulle ha blivit så jäkla arg & ledsen på mig själv att jag skulle luggit i sängen och hatat mig själv resten av kvällen och tänka självskade-tankar och hur värdelös jag är osv. Inte nuförtiden. Jag vänder nog alltid det negativa till positiva (försöker iaf.) och istället för att gräva ner mig i det och överreagera göra det bästa av saken - blev ju sjukt pigg av sockerkicken jag fick! Dethär kanske låter som en liten sak i era öron, men förr var det så jääävla jobbigt, och jag var såå känslig för att äta det minsta lilla "förbjudna"-maten. Åt jag det minsta lilla sötsak (ex. en bit choklad eller några skedar glass), så kunde jag ligga i sängen och gråta resten av kvällen, och försöka spy, använda laxeringsmedel eller bränna bort kalorierna av det jag ätit. Det var så känsligt. Mat var ett så känsligt ämne förr, att äta i matsalen med mycket folk omkring kunde vara en jättestor utmaning och jag dissade en massa kalas/fester bara för att jag visste det skulle finnas mat på de ställen, jag ville inte gå genom en godisaffär/cafeé för att jag blev rädd att jag skulle impuls-köpa något och jag var tvungen att "gömma" nästan all mat jag åt från alla som såg mig för att jag skämdes så mycket över att äta. Jag hatade verkligen min kropp. Jag beskrev det till min psykolog på det sättet att "om min kropp var en "sak", skulle jag kasta ner den i något djup där ingen någonsin kan hitta den igen" haha det låter lite random, men jag var nog seriös och jag hatade att bli sedd i min kropp. Mitt "ideal" var en tunn, fjädertunn tjej som levde på diet-piller, salladsblad och kaffe hela dagarna.
Meningen med dethär är - att jag nu kan se att det liksom finns ett friskt liv - förr var jag så inne i det så att jag trodde att det ätstörda var enda sättet att leva på, inget annat kvittade så länge som jag blev tunn, tunnare, tunnast. Jag vet att det är egoistiskt och dumt, men jag brydde mig mer om min vikt och kropp än vad jag brydde mig om min familj & mina vänner. Jag tyckte det var viktigare att sitta inne och motivera mig för att svälta än att vara ute och ha kul med vänner. Jag tyckte det var viktigare att "straffa mig själv" från alla "synder" än att ta hand om mig själv.
Sammanfattat, så kan jag säga att
jag är så jävla lycklig nu. Jag mår så bra, så
sjuktsjuktsjukt bra. Jag mår så bra så att jag inte kan beskriva det. Jag har inte allt, jag är inte snyggast, jag är inte rik, jag är inte den populäraste, jag är inte den mest vältränade osv. Men jag är ändå så sjukt glad att jag mår så bra som jag gör. Jag älskar livet. Jag älskarälskarälskar det. Förlåt för överdrivelser, men jag vill bara få fram ett sånt budskap: jag ska aldrig tillbaka, och jag vill aldrig dit heller. Jag har dåliga dagar då jag mår dåligt - men jag behöver inte längre "fakea" ett leende eller låtsas vara glad. Jag vaknar inte längre upp på mornarna och tänker "Jag önskar jag var död". Jag letar inte genom hela huset för att hitta piller/andra preparat att överdosera på.
Jag ska aldrig mera sitta inne på psykiatrisk avdelning. Jag ska aldrig mera göra ett självmordsförsök. Jag ska leva livet som det är - i motgångar och framgångar.
Förlåt för de som inte riktigt tål sånt här "deep shit"... men uppskattar alla som orkade läsa igenom!
