Hahah, ett par söta bilder på Sara som jag fotade igår! Ja, idag var det ganska jobbigt på morgonen, men mår mycket bättre nu... Ska läsa på prov en stund nu och sedan ut på en joggingtur. Ha det!
Hej.hur döljde du för dina föräldrar vid t.ex middagen att du hade ätstörningar? Åt du som vantligt och spydde upp det sen eller kom du över huvudtaget och åt?? Snälla svara snabbt
Hej. Jag började aldrig spy upp maten, fast jag nog försökte väldigt många gånger... Jag berättade först åt mamma att jag ville börja äta nyttigare, så jag åt ju ganska normalt först. Sedan började jag ljuga en massa, att jag ätit vid stan eller vid någon kompis, eller att jag köpt så mycket godis att jag inte var hungrig. Jag berättade senare nog om mina tankar om maten osv... Men då började jag bara göra som jag ville. Mamma började ju såklart bli jätteorolig och försökte övertala mig, men jag har alltd varit ganska envis, så det slutade ofta med bråk och att jag vann. När jag fastade (alltså jag åt då ingen fast föda på några dagar), sa jag som det var åt mamma. Att jag tänkte fasta. Det är bättre att vara öppen än att ljuga i slutändan... OCH en sak, börja aldrig spy. Fast jag vet att vad jag än skriver här kommer du vem du än är säkert att inte ta emot budskapet... Men det är SÅ VÄRT DET i längden att söka hjälp föränn man blir ännu sjukare. Det finns säkert massor med människor omkring dig som skulle bry sig om du berättade.
Men det sista jag vill är att berätta det för henne eller någon annan.jag vill inte få nån hjälp,ja vill bli smal och snygg o det är det enda som kvittar!! När jag läste om din anorexihistoria först för ett par månader sen tyckte jag nästan att det var sjukligt att kunna ha såna tankar men när man vill sitter där själv nu känner man igen sig själv så jävla mycket!
Jag vet hur du känner. Jag kände också som du, att det enda som kvittade var att bli smal, jag brydde mig inte i någon eller något annat. Ana var som en gud för mig, jag älskade henne så mycket då jag blev uppfylld av att fasta osv... Men man måste fråga sig själv, varför gör jag dethär egentligen? Är det för att jag känner mig bortglömd? Ensam? Otrygg eller osäker? För att skada mig själv? För att få uppmärksamhet av någon? För att jag känner mig "tom" inombords? För att jag inte har något att leva för? Och när du har hittat orsaken måste du börja jobba på att göra det bättre för att du inte ska känna som du gör. Du måste tänka: Är jag redo att ge upp hela mitt liv på att kämpa för att bli smal? Är jag redo att ge upp allt som finns omkring mig, hobbyn, kompisar, kärlek osv bara för att leva som en "äkta anorektiker"? Vill du spendera varenda sekund som går, varenda minut på att tänka på hur fet och ful du är, och hur mycket du måste gå ner i vikt? Vill du ha tvångstankar av att du måste räkna varenda kalori du stoppar i dig för resten av ditt liv? Vill du ha ångest efter varenda mål av mat du äter? Vill du riskera hela din karriär/alla dina studier på det? Vill du frysa varenda timme av dygnet, hur mycket kläder du än har på dig? Vill du vara svag i resten av ditt liv, och aldrig kunna gå upp för ett par trappor utan att det svindlar för ögonen? Vill du det? För det finns så mycket annat i livet. Så mycket som kan ta den där lilla platsen som sjukdomen har i dig. Det gäller om att hitta något som är starkare än Ana, och kom ihåg, när du vill se sjukligt smal ut, när du skulla göra vad som helst för att vara sjuligt smal, osv., så är alla sådana här onormala tankar INTE DU som tänker det, det är Ana. Inte du. Det är sjukdomen.
Det finns så mycket annat fint i livet, och det måste du inse.
Hej.hur döljde du för dina föräldrar vid t.ex middagen att du hade ätstörningar? Åt du som vantligt och spydde upp det sen eller kom du över huvudtaget och åt?? Snälla svara snabbt
SvaraRaderaHej. Jag började aldrig spy upp maten, fast jag nog försökte väldigt många gånger... Jag berättade först åt mamma att jag ville börja äta nyttigare, så jag åt ju ganska normalt först. Sedan började jag ljuga en massa, att jag ätit vid stan eller vid någon kompis, eller att jag köpt så mycket godis att jag inte var hungrig. Jag berättade senare nog om mina tankar om maten osv... Men då började jag bara göra som jag ville. Mamma började ju såklart bli jätteorolig och försökte övertala mig, men jag har alltd varit ganska envis, så det slutade ofta med bråk och att jag vann. När jag fastade (alltså jag åt då ingen fast föda på några dagar), sa jag som det var åt mamma. Att jag tänkte fasta. Det är bättre att vara öppen än att ljuga i slutändan... OCH en sak, börja aldrig spy. Fast jag vet att vad jag än skriver här kommer du vem du än är säkert att inte ta emot budskapet... Men det är SÅ VÄRT DET i längden att söka hjälp föränn man blir ännu sjukare. Det finns säkert massor med människor omkring dig som skulle bry sig om du berättade.
RaderaMen det sista jag vill är att berätta det för henne eller någon annan.jag vill inte få nån hjälp,ja vill bli smal och snygg o det är det enda som kvittar!! När jag läste om din anorexihistoria först för ett par månader sen tyckte jag nästan att det var sjukligt att kunna ha såna tankar men när man vill sitter där själv nu känner man igen sig själv så jävla mycket!
RaderaVäl*
RaderaJag vet hur du känner. Jag kände också som du, att det enda som kvittade var att bli smal, jag brydde mig inte i någon eller något annat. Ana var som en gud för mig, jag älskade henne så mycket då jag blev uppfylld av att fasta osv... Men man måste fråga sig själv, varför gör jag dethär egentligen? Är det för att jag känner mig bortglömd? Ensam? Otrygg eller osäker? För att skada mig själv? För att få uppmärksamhet av någon? För att jag känner mig "tom" inombords? För att jag inte har något att leva för? Och när du har hittat orsaken måste du börja jobba på att göra det bättre för att du inte ska känna som du gör.
RaderaDu måste tänka: Är jag redo att ge upp hela mitt liv på att kämpa för att bli smal? Är jag redo att ge upp allt som finns omkring mig, hobbyn, kompisar, kärlek osv bara för att leva som en "äkta anorektiker"? Vill du spendera varenda sekund som går, varenda minut på att tänka på hur fet och ful du är, och hur mycket du måste gå ner i vikt? Vill du ha tvångstankar av att du måste räkna varenda kalori du stoppar i dig för resten av ditt liv? Vill du ha ångest efter varenda mål av mat du äter? Vill du riskera hela din karriär/alla dina studier på det? Vill du frysa varenda timme av dygnet, hur mycket kläder du än har på dig? Vill du vara svag i resten av ditt liv, och aldrig kunna gå upp för ett par trappor utan att det svindlar för ögonen? Vill du det?
För det finns så mycket annat i livet. Så mycket som kan ta den där lilla platsen som sjukdomen har i dig. Det gäller om att hitta något som är starkare än Ana, och kom ihåg, när du vill se sjukligt smal ut, när du skulla göra vad som helst för att vara sjuligt smal, osv., så är alla sådana här onormala tankar INTE DU som tänker det, det är Ana. Inte du. Det är sjukdomen.
Det finns så mycket annat fint i livet, och det måste du inse.
PS: Jag hade inte Anorexia.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera