Take me somewhere nice

Lite söta bilder från min tumblr som håller mig uppe.

Nu är det snart måndag igen. Vad har jag gjort denhär helgen då? Planerna var att sova vid Julias och ha skäckfilmsmarathon och ha mysigt. Det passade inte riktigt, så det blev bara halva delen av planen. Annars har jag suttit inne i pyjamas, med oborstat hår, inget smink och ingen ork till något. En stor del av tiden har jag luggit i sängen och stirrat in i tomheten. För det är så jag känner mig, tom. När jag kommer hem från skolan på vardagarna, så slänger jag mig bara i sängen och orkar knappt tala med någon för resten av dagen.    Jag är inte säker på hur jag mår eller vad jag borde göra. Jag försöker att bara att inte göra några drastiska beslut och bara ta en dag i taget. Jag orkar inte med något drama, så jag försöker att bara hålla mig lugn och inte klaga. Fast jag vet inte hur länge jag orkar med detta. Snart kommer jag förvandlas till ett svart moln , fyllt med mörker och negativa tankar. Det har ju hänt några gånger i det förflutna, så jag vet ju hur detta funkar... Men jag vill inte stoppa det för det. Det känns som att jag inte förtjänar lyckan, och det är därför jag fortfarande faller in i dessa gropar av ångest, och sedan kommer upp igen, men sedan faller tillbaka ner ennu en gång. Det händer gång på gång. Men jag försöker iallafall att hålla mig uppe. Jag försöker verkligen. Jag försöker verkligen att inte skada mig själv, och att inte tänka negativt. Ta en dag i taget, och inte tänka på det som finns bakom. Inte tänka på det som har hänt förut, bara fokusera frammåt, det är ett mål jag har nu. Men jag känner mig så svag igen, så svag. Jag borde sluta lyssna på derpimerande musik och isolera mig, och borde tvinga mig ut i kylan eller hitta på något att göra. Men jag vet inte riktigt vad jag vill längre. Jag vill kanske inget längre.

Edit: ... Och dethär som inte skulle bli ett klagoinlägg... Kanske jag inte borde ha bloggat endå, förlåt för att jag sprider negativitet, jag vet att det inte är så trevligt.