Tar helt enkelt bort bloggen inom snar framtid och det här är nog det sista jag skriver här. Så om ni vill kolla in något inlägg/bilder osv så är detta sista chansen. Ang. dethär inlägget, som jag ser att ni är inne och kollar på lite nu som då, (det inlägget har överlägset mest visningar av alla inlägg jag någonsin publicerat, över 1200 visningar har det (som kanske inte är mycket för någon annan men i mitt fall känns det ganska... stort och ja, konstigt och inte så trevligt) jämfört med mina "vanliga" inlägg som har haft mellan 200-500 visningar oftast), och jag skulle så hoppas att ingen skulle se det inlägget igen, jag skäms så över det och jag hoppas folk förstår att det var för mer än ett år sedan (and a lot can happen in a year, amiright?) och jag är en helt annan person nu och om jag skulle få träffa mig själv från den tiden nu skulle jag klart ge mig själv en stor bitchslap (fö alltså VAFANTÄNKTDUMEMOA, *sigh*), nå åtminstone ser man hur mycket man har mognat i ett år och hur mycket man kan ändra, hela dehär blogg-juttun känns så sjukt konstigt, känns konstigt att skriva på högsvenska och att publicera inlägg så att vem som helst kan läsa & judge en efter vad som var "vardagssysslor" för två månader sedan, har nog växt ifrån dehär bloggasi nu och skulle helst vilja radera hela allting från historien men what comes on internet stays on the internet, även fast jag tar bort allting kommer folk ju redan ha läst och sett det många gånger och jag kan inget åt det mer. Jag hoppas bara att folk glömmer bort det jag skrev i det där inlägget för det är verkligen inte jag mer. Ana (åhfyfan vad jag hatar att skriva/säga/höra det ordet/namnet, ätstörningar kan inte vara namngivna i knooow men det går inte att säga på något annat sätt) har absolut ingen plats i mitt liv, dat bitch ain't givin' me orders anymore, HAHA inyourfacebitch. Jag är ledsen över att jag romanticiserat ätstörningar så mycket i bloggen och på andra sociala nätverk för ätstörningar, självskadebeteende, psykiska sjukdomar osv. är inte något man ska tycka är "vackert", "tragically beautiful", "deep" eller se positivt på på något sätt (såsom jag sålänge också gjorde, alltså... bara.. nä.)(jag är sur på samhället/vården över kriterierna för ätstörningar och för att jag aldrig blev klassad som något, inte ens som EDNOS fast jag när jag tänker tillbaka på mina tankesätt så var jag ju verkligen sjuk, och när jag inte blev klassad som något blev det en stor trigger att slippa "ännu lite längre ner"), och jag gissar att detta är ett proof att det går att bli helt frisk, det går att må bra igen, det går att må så jävla bra och det går att älska sig själv helt oavsett vilken vikt man ligger på eller hur man ser ut, det går hur bra som helst att äta hur mycket som helst av vad som helst och inte räkna ut en endaste kalori eller tänka att man kommer gå upp jättemycket, det går att gå många dagar, veckor, utan att må dåligt och det går absolut att se hur vackert livet är och hur mycket det är värt. Det vill jag bara säga åt alla som just nu tänker det motsatta, jag var där ni var och jag vet hur det känns, jag vet hur känslan man får när man ser att siffrorna far neråt på vågen känns, eller hur det känns att få känna de skärande bladen mot huden, man blir ju beroende av känslan. Men bara man verkligen vill och distraherar sig från allt dåligt och tvingar sig själv att göra saker och må bra fast det känns fel så går det att bli frisk på riktigt. De var det sista jag måsta få ut förän jag tar bort bloggen, så nu när jag har fått sagt allt jag vill ha sagt så pussgoodbyehaters♥ (dehär inlägge make:a no sense men tar endå bort bloggen snart så whatever)
